Vem ska jag prata med om allt som snurrar i skallen?

Hur ska jag kunna berätta för någon am alla tankar?

Jag oroar mig ständigt för att inte komma in på någon av mina val till högskolan till hösten. Det är så viktigt för mig, så att jag för en gång skull också får vara duktigt och så at jag kan få visa att jag också kan. Hur ska jag kunna förklara hur det känns när oron äter upp mig inne ifrån? Vem förstår? För vad gör jag om jag inte kommer in någonstans? Ska jag gå ett år till utan att göra något som faktiskt känns väldigt meningslöst? Eller ska jag hitta ett jobb som jag kan trivas lite med och lägga ner alla planer på studier och försöka satsa på något annat? Och vad skulle detta andra vara?

Jag har alltid trott att jag var menat för något annat än att jobba i affär. Men det är kanske det man ska nöja sig med här i livet? Missförstå mig inte, jag gillar mitt jobb och det är absolut inget fel med att jobba i affären, men det känns inte som om det är det jag ska gör i 42 år till.

 Vad gör jag om jag inte klarar matte, eller om jag klarar den men att den inte hinner in i mitt betyg? Då kommer jag inte komma i på någon utbildning. Alla säger åt mig att inte tänka så mycket på det, men de förstår inte hur viktigt det är. Att inte komma i skulle bli ett misslyckande, och det skulle sänka mig till botten. Inte för att det skullle vara så svärt, är ju ganska nära den ändå.

Vad ska jag göra för att slippa allt tankar och all oro? Jag kan ju inte gå till jobbet (samma som i snart 9 år)  utan att oroa mig för att inte duga något till eller för att inte göra jobbet bra nog. Vad ska jag göra?!

Och hur ska jag någonsin kunna träffa någon at leva med? När allt jag kan se är en ensam människa som inte är något värd. Hur ska jag kunna leva tillsammans med någon? En värre hur skulle denna någon kunna vara Tobias, den vackraste mannen? Vad skulle han kunna se?

Det är skit alltihop.

Kram L

Vem ska jag prata med om allt som snurrar i skallen?

Hur ska jag kunna berätta för någon am alla tankar?

Jag oroar mig ständigt för att inte komma in på någon av mina val till högskolan till hösten. Det är så viktigt för mig, så att jag för en gång skull också får vara duktigt och så at jag kan få visa att jag också kan. Hur ska jag kunna förklara hur det känns när oron äter upp mig inne ifrån? Vem förstår? För vad gör jag om jag inte kommer in någonstans? Ska jag gå ett år till utan att göra något som faktiskt känns väldigt meningslöst? Eller ska jag hitta ett jobb som jag kan trivas lite med och lägga ner alla planer på studier och försöka satsa på något annat? Och vad skulle detta andra vara?

Jag har alltid trott att jag var menat för något annat än att jobba i affär. Men det är kanske det man ska nöja sig med här i livet? Missförstå mig inte, jag gillar mitt jobb och det är absolut inget fel med att jobba i affären, men det känns inte som om det är det jag ska gör i 42 år till.

 Vad gör jag om jag inte klarar matte, eller om jag klarar den men att den inte hinner in i mitt betyg? Då kommer jag inte komma i på någon utbildning. Alla säger åt mig att inte tänka så mycket på det, men de förstår inte hur viktigt det är. Att inte komma i skulle bli ett misslyckande, och det skulle sänka mig till botten. Inte för att det skullle vara så svärt, är ju ganska nära den ändå.

Vad ska jag göra för att slippa allt tankar och all oro? Jag kan ju inte gå till jobbet (samma som i snart 9 år)  utan att oroa mig för att inte duga något till eller för att inte göra jobbet bra nog. Vad ska jag göra?!

Och hur ska jag någonsin kunna träffa någon at leva med? När allt jag kan se är en ensam människa som inte är något värd. Hur ska jag kunna leva tillsammans med någon? En värre hur skulle denna någon kunna vara Tobias, den vackraste mannen? Vad skulle han kunna se?

Det är skit alltihop.

Kram L