Första dagen utan socker är nu avklarad.

Den har gått väldigt bra, har inte känt något sockersug alls. Förvånad.

Jag har hållt mig inom tillåtna kalorier, kanon!

Vi satt och tittade på fotbollen nu på kvällen (besviken och ledsen som tusan för denna förlust) de andra satt ocjh åt chips och godis. Vilket jag inte får dessa tio dagar. Innan matchen började kände jag att det skulle bli lite jobbigt att se de andra, men det blev inte så. Jag hade mina kiwis och vindruver, som vidderligen stod kvar i kylen hela matchen. Så bra jobbat av mig, ingen socker! Jag höll mig till mitt glas med sockerfri saft.

Jag är dock lite besviken eftersom jag inte promenerat, men får ta igen det imorgon efter jobb. Eller s åsatsar jag på en helkväll på dansdanan, Arvningarna spelar visst i närheten. Och det är ju en bra motion.

Imorgon skall jag också mäta och väga mig, så man kanske kan se lite reslutat. Om det hinner visa något på så kort tid.

Jag måste också fundera ut ett bra mål till julutmaningen.  Har några olika förslag, får se var jag kommer på!

Men först lite sömn, om det går.

Tjing!

För femtioelfte gången har jag bestämt mig. Och lika många gånger har jag insett att jag misslyckats. Varje gång ät det en lika stor besvikelse. Varför i h-vete ska det vara så svårt?!

Jag vill ju så gärna förändra mig och mitt sätt att leva. Jag vilkl var aden som tycker det är skönt att gå ut att träna, vilja ut i spåren. Visst tycker jag det är skönt när jag väl är ute, men vägen dit...

Jag vet hur det påverkar min kropp om jag rör mig, Jag slipper ha ont i ben och knä. Jag blir piggare i både huvudet och framför allt i kroppen. Humöret blir mycket bättre. Jag sover, och inte bara några timmars ryckkig sömn varje natt, utan sover på riktigt. Vad jag saknar det. Så när jag vet allt detta, varför göra jag det inte?!

Varför i hela friden gör jag det inte? Jag har inget bra svar egentligen. Jag har funderat länge på det, men kommer inte på något bra, något hållbart försvar för att jag inte tar hand om min kropp. Jag kan skylla på den där tiden som aldrig räcker till. Och vissta har det varit mycket med studier och jobb. Men är detta viktigare än mig själv? Svaret borde givetvis vara NEJ, jag får bara en kropp och vill jag orka leva ett långt och friskt liv måste jag ta hand om mig. men ändå prioriterar jag bort just träning?! Det finns så många saker jag kan skylla på och bortförklara med.

Varför ska det vara så svårt att förändra när viljan är så stark?

Jag vet att det är dags att göra något nu. Att på allvar bestämma sig och att verkligen göra. AGERA!

Så för femtiotolfte gången i ordningenbestämmer jag mig för att förändra.

Vad är det då som gör att just denna gång kommer bli den gång som lyckas? Det vet jag inte. Men jag mpste tro att det jag kommer lyckats.

Kanske är det vetskapen om att jag inte är ensam som kommer påverka i rätt riktning, att det inte bara är jag som kämpar varje dag. Att jag faktiskt vågat berätta för någon att jag kämpar, det påverker, det är inte längre bara jag som vet. Man behöver stöd från omgivningen när det blir tufft, och tufft blir det.

Denna gången ska jag inte köra på i 120 från början, utan ta det lugnt. För det är pågrund av det som jag brukar falla tror jag. Att jag har för höga mål och kör igång för hårt.

Mitt mål är inte att bli en elitidrottare, jag vill bara kunna se mig i spegeln och känna mig nöjd, känna att min kropp mår bra. Jag vill klara av att gå upp för Kärnantrapporna utan att kippa efter andan och med brännande muskler.

Imorgon börjar jag. Det blir en lugn start. Förta utmaningen är tio saockerfria dagarDet låter lätt, men för mig kommer det bli svårt. Och eftersom jag är ledig i två månader och inte kan skylla på att jag inte har tid, ska jag även genomföra minst fem promenader (totalt fem timmars promenad). DEtta ska jag fixa! Det kommer bli tufftmen det är dags att ta kontroll!