Vad är det som sätter värdet på ett liv? Ju mer man har på banken, dessto mer värde? Eller är det antal silverskedar i lådan? Vi skulle dela upp farmors ägodelar idag, allt skulle delas upp mellan hennes fyra söner. Hur skulle detta gå, med tanke på allt som varit mellan dem? Det skulle krävas medlare och advokater och allt.. det var jag övertygad om. Men allt gick väldigt lugnt till och alla pratade med alla, till och med I och R som inte pratat med varandra de senaste 100 åren.. eller kanske inte 100 år men det känns så iaf. Men alla pratade. Och alla kom överens som sakerna. Jag hade bett pappa ta med sin farmor och farfars bröllopsfoto, och jag fick det. Det är så fint och de var så lyckliga. Jag har stirrat på det fotot sen jag var liten, och drömt om att en gång finna samma kärlek, en kärlek som skulle vara livet ut. Att en gång hitta min dröm, precis som fotot visade att de gjort. Och tack vare fotot vet jag nu vilken blomma jag ska lägga på kistan. Nejlikor, farmor älskade nejlikor. Jag hade glömt bort att det är, eller var, en av hennes favoriter. Sånt som man glömmer bort, som bara är småsaker i vardagen. Men nu kommer jag ihåg, varje födelsedag har jag fått nejlikor av henne. För att den är så fin och för att hon älskade den.

Jag fick också ett annat foto idag, ett som var betydligt nyare, kanske 10 år sedan. Men det är så jag kommer ihåg farmor, precis som så på den bilden. Men den kan jag inte titta på, det gör ont i mig att se den. För den påminner om det leende jag aldrig kommer få se, och om famnen som aldrig mer kommer omfamna mig.

Jag hoppas fortfarande på att någon ska komma fram och berätta att det inte är sant, och att jag imorgon ska få en chans att ge henne en kram.

Om jag fick en chans att träffa henne igen skulle jag säga:

"Förlåt, för att jag inte var hos dig mer, för att jag sällan hade tid. Förlåt för att jag stängde dig ute ibland.

Kommer du ihåg alla morrnar när vi satt i ditt kök och åt frukost tillsammans? Väntade på att dagen skulle komma med nya äventyr.

När vi tillsammans löste världsproblem, när jag berättade om Anders. Jag pratade och du lyssnade. Du sa att han inte var värd mig, och jag har insett det, långt om länge så insåg jag det. Tack vare dig! Du visste hru jobbigt jag tyckte att det var att gå till skolan varje dag. Du visste om ångesten som jag kände inför varje dag. Men jag gick dit, nästan varje dag. Du sa "att det är ju inte för deras skull du går, det är för din och dina drömmars skull". Så jag skulle vilja säga förlåt, för all tid vi missat. Tack för allt, för ditt otroliga stöd, dina kramar, för att du fanns i mitt liv. Du har satt dina fotspår i mitt hjärta! Jag älskar dig. "