Jag var hos farmor tidigare ikväll. Eller jag var i hennes lägenhet. Det som var hennes lägenhet. Det såg ut som om hon skulle komma hem vilken minut som helst, allt stod där det brukar stå. Det som saknades var farmor själv och hennes papperskass med medicin. Det var de två sakerna som saknades. Givetvis var det de viktigaste som saknades, farmor. Allt var som vanligt, fast ändå inte. Tystanden var en annan, dämpad, trykande. En tystnad som alldrig skulle sluta. Men utan för fönstret pågick allt som vanligt, som om ingenting hänt. Våra liv har stannat upp för en stund, men utanför fortsätter allt som vanligt. Ett liv är slut, ett annat tar sin början, allt i samma minut. När jag var i lägenheten ringde telefonen, signalerna ekade i det förövrigt tysta värld. Jag inåg då, just precis då, att det var så mycket som skulle redas ut. Allt som måste avslutas, lägenheten, telefonen och allt sånt. Men också alla de människor som är drabbade av sorgen. Inte bara sönerna och deras familjen. Utan också hennes vänner runt om i Skåne, vem ska tala med den? Vem ska tala om för dem att de misst en vän de haft  under hela sina liv? Vem?

Jag väntar fortfarande på att någon ska hoppa fram som gubben ur lådan och skratta fram "Haha där lurade vi dig allt, det är inte sant, vi bara skojade". Och jag skulle skrika att det är inget man skämtar om, man ljuger inte om att något dött, jävla idiot.

Men jag börjar få onda aningar om att det inte kommer hoppa fram någon som säger att det är på skoj. Det börjar kännas i hjärtat att det är på riktigt,att vi misst den som följt våra liv från den dag då vi såg ljuset. Den person som aldrig glömt en födelsedag. Den som alltid funnits där, och som vi ibland tagit för givet. Och den som vi trott alltid skulle finnas där. DEn personen är borta, min farmor är borta.

Kram L