Två timmar sen farmor lämnade oss. Och jag kan inte fatta att det är slut. Hela jag är tom, det känns ingenting. Det är som ett tomt skal, som om jag är ett tomt skal. Som om allt värme försvann, och jag fryser så. Det är så kallt.Jag borde kanske gråta, men jag gör det inte. Jag bara sitter och stirrar, rakt ut i tomma intet. Försöker förstå. Att nu har det hänt, det som vi alla väntat på. För det har vi, alla har vetat att det inte varit långt kvar. Och på någon nivå av mitt hjärta ar jag önskat att det skulle gå fort.Tro nu inte att jag ville att det skulle hända, jag ville bara inte att hon skulle ha ont. Men hon hade ont, säkert mer ont än hon lät oss veta. Jag har inte träffat henne den sista tiden, vilket jag lär ångra djupt. Men jag vågade inte, jag ville inte se henne ha ont, ville inte minnas henne utan hår och utan minne. Ville inte minnas henne svag, bara stark, så som hon varit, som hon alltid varit. Det är så mycket jag lär ångra, mellan mig och farmor.