Om en vecka bär det åter mot Gävle. Dags att återvända till verkligheten och hårt plugg  i ett år framöver. Jag vet inte riktigt vad jag känner inför at åka tillbaka. Jag ser fram emot det men på samma gång vill jag bara stanna tiden  så jag kan stanna här nere. När jag liger halvvaken ser jag gatorna i Gävle framför mig. Jag går de vägar som jag går till skolan, jag följer vägen mot stationen. Men när jag vaknar vill jag bara vara kvar i skåne. Snurrigt, snakc a om att vara delad!!!

Det är de första jag ligger och tänker på. Det andra är Kristoffer.

Han skulle höra av sig när han visste hur hans schema ser ut nästa vecka. Men jag är ganska säker på att  han inte kommer höra av sig. Har den kännslan i magen. Ingen kommer bli lyckligareän jag om han faktiskt hör av sig, men tror det knappt. Det stör mig något fruktansvärt att jag int kan läsa honom. Jag kkan inte läsa ut något från honom. Är han intresserad eller är han inte? Kan inte läsa något i hans ögon. Men när jag tittar i dem stannar världen. Jo jag vet det låter töntigt. Men det är verkligen så. När han tittar i mina ögon och jag i hans så finns inte de andra där. Han är anledningen till att jag inte kan sova, inte äta inte tänka. Jag vil itne tänka på honom så mcket som jag gör, mne jag kan inte sluta. 

Om man bara kunde sola tillbaka tiden, då hade jag spolat tillbaka den två veckor. Sen stoppat den där. Den kvällen var perfekt. Och just därför kanske jag skall låta det vara. För inte kan det fortsätta vara så som det var den kvällen?

Nu skall jag ta mina snurriga tankar och försöka få lite sömn!

Kram L